Fyllots Brorsa handlar om min egen uppväxt med psykisk och fysisk misshandel. Det där med barnkonventionen och att alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras. Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan som har hand om barnet.
Det här var ju före barnkonventionens tid men för de allra flesta så räcker det ju med sunt bondförnuft att förstå detta.
Lärde mig väldigt tidigt att stänga in mina känslor. I en mindre ort på landet så är det inte alltid den lilla sörgårdsidyll som man kan tro. På ytan kanske, men det finns också dolda mönster under den här idyllen.
Ett av mina första minnen som fastnat i min skalle var då jag sprang med full fart och skulle svänga vid bron hemma. Jag sprang omkull i gruset och stenarna skavde av skinnet vid högra knä. Det gjorde fruktansvärt ont och jag började gråta. Min mor kom ut, vad är du för en man, en man gråter aldrig men du kanske är en flicka och jag som har trott att du var en pojke. Jag går in och ser efter om jag har kvar nån klänning från din storasyster så får du ha den i fortsätt-ningen. Det där såret på benet det sket hon fullständigt i. Jag hade då flera år kvar tills jag skulle börja skolan. Kändes väldigt förnedrande.
På en hylla nära dörren ut förvarades tvålen. Orsaken till att jag minns detta så väl beror på att min mor många gånger blev så irriterad på mitt sätt att prata så att hon kunde gripa tag i min arm och tvinga in tvålen mellan tänderna för att hon ansåg att hon måste tvätta min mun med tvålen för att tvätta bort svamlet som hon uttryckte sig.
I tredje klass fick vi en ung vikarie. Då det började närma sig jul så skulle vi öva in ett julspel som vi skulle ha i Folkets Hus för alla föräldrarna.
Då min mor såg rollen som jag fått så sa hon, ”hon kan ju inte vara riktigt klok, hur kan hon tro att du skall klara det här”. Det var första gången jag tyckte att hon behandlade mig konstigt.
Fick många gånger höra att du inte skall tro att du är någonting, inbilla dig ingenting. Nu skall du inte göra dig märkvärdig.
Då jag kom upp i tonåren så började min storebror som luktade sprit nästan jämt började roa sig med att spöa upp mig med lite oregelbundna intervaller. Han var 12 år äldre än mig. Problemet var att bara passivt ligga kvar då han slängde ner mig på golvet tolererades inte. Då brukade han ta tag i ett ben eller arm och bryta i fel riktning tills det knastrade i leden. Meningen var att då skulle jag banka på honom där jag kom åt. Ibland kunde det ta flera dagar innan jag kunde gå normalt igen.
En gång då han var lite fullare än vanligt så att jag hann få upp knäna som skydd så blev det inte bara stryk av Sven utan dessutom fick jag skäll av min mor för att jag hade dragit upp knäna som skydd. Det måste du väl fatta säger hon, du kan ju ge honom blåmärken. Hur skall han förklara det när han byter om på jobbet. Du begriper ju ingenting.
En tråkig del av Svens misshandel blev svåra mardrömmar under väldigt många år. Mardröm-mar med likartat innehåll, att bli jagad fasthållen och misshandlad på något sätt. Tog väldigt lång tid innan jag förstod varför jag fick den typen av mardrömmar.
Hela tiden denna nedvärderande attityd. Samtidigt den där liksom tysta överenskommelsen att man inte pratar med någon om hur det egentligen var hemma. Ingen skulle få veta, det var lik-som skambelagt att yttra sig om hur det var till andra. Man fick inte sticka ut. Det var liksom något skamligt att prata med någon om detta och tabubelagt på något sätt.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att livet i mitt barndomshem var fattigt, både materiellt och i alla fall då det gällde mig också fattigt på kärlek.
Boken handlar också om kärlek, svek, bedrägerier, mordplaner och hembrännarligan i Adak. Gruvindustrins baksida och mina tankar och erfarenheter av klimatkrisen. Min idé att åka på semester där det garanterat inte regnar resulterade i mitt ökenäventyr med många överraskning-ar.
|
|
|
|
|